6 juli 2011
Kustbevakningen ropade upp oss från flygplanet och frågade om vi skulle hålla samma
kurs och hur länge? När vi svarade att vi skulle hålla samma kurs i tre dygn, sa` dom att
allt var okej, för då skulle vi inte segla in deras skjutområde.

Under dom första 11 dygnen hade vi nordostlig vind, 6-8 m/s och därefter västlig
8-12 m/s, förutom det sista dygnet då det var stiltje.
Vi hade regelbunden kontakt med Karsten, som gav oss väderprognoser.
På det sjuttonde dygnet ändrade vi kurs österut, för att undvika kraftig blåst från ett
oväder som fanns norr om oss. När ovädret bedarrat ändrade vi kurs mot Kodiak Island
igen. Övervägande mulet väder och dimbankar vid horisonten.

Under den här seglatsen såg vi inte många djur, enstaka fåglar och vid ett tillfälle kom ett
gäng Dalls tumlare. Dom kom sicksackandes under vattenytan och lekte i bogsvallet men
stannade bara en kort stund. Vi seglade inte tillräckligt fort för deras smak, dom vill ha mer
action. 

På storcirklerutten Asien – Amerikanska kontinenten var det tät trafik, såg drygt 30 fartyg
på bildskärmen via AIS, fyra av dem med blotta ögat.
 
Vi hade 80 nm kvar till Kodiak, då vi upptäckte att ett stag var på väg att brista och rullade
genast in storseglet och Janne säkrade masten med tre fall. Lite senare gick staget av.
                   
När vi närmade oss Kodiak var det strålande solsken. Det var en storslagen vy som mötte
oss, snöklädda berg i bakgrunden och mängder av lunnefåglar i vattnet.
 
Kodiak Island, är den största ön i Alaska och känd för de inhemska Kodiakbjörnarna som
lever här och på mindre öar i området.

28 juli 2011
Ropade upp hamnkontoret när vi var på väg in hamnen och blev hänvisade till en plats.
Fiskaren som har sin båt bredvid, tar emot våra tampar. Vi pratas vid och innan han går
säger han att vi kan låna hans bil när helst vi vill, det är bara att komma och hämta nycklarna.
När vi skulle koppla in elen, visade det sig att det inte fanns uttag för 220 volt men efter
kontakt med hamnkontoret igen, fick vi en ny plats där vi kunde ta landström.
Vid tilläggningen kom en äldre dam fram till oss och sa' att hon hade sett vår flagga från
sitt hus och  genast  gått ner till hamnen för att träffa oss. Hon heter Diede och berättar om
sina rötter i Sverige och Norge. Hon är angelägen om att visa oss sin ö, gärna omedelbart
men vi kommer överens om att hon ska hämta oss på måndagen.
Under tiden som vi pratar med Diede kommer en glad kille fram och säger några fraser på
svenska. Det visar sig att han heter Monte Anderson, har också sina rötter i Sverige och är
mycket intresserad av och förtjust i allt som har med Sverige att göra.
 
Monte arbetar nattetid i hamnen och på fredagsmorgonen kom han och fikade med oss, 
innan han gick erbjöd han oss att komma hem till familjen och låna deras tvättmaskin.
Sedan kom Monte varje morgon till Nordic Lady och fikade. Vi hade jättetrevligt,
många glada skratt och givande samtal.

Janne tog kontakt med en firma på orten, för att beställa nytt stag. Ägaren började genast
att söka och han fick kontakt med ett företag, som visste att ett fartyg var på väg från
Danmark till USA och hade rätt stag i lasten. Det skulle dröja ett tag innan fartyget var i
hamn, så han nöjde sig inte med detta utan fortsatte att söka.
Till slut hittade han en firma i Seattle som hade rätt sorts stag i lagret.
Efter att han hade gjort beställningen, så tog det bara tre dagar tills vi fick det.

I Kodiak finns det två hamnar och en ponton för sjölejon. Tidigare lade sig sjölejonen på
kajerna i hamnen, men numera håller dom till på pontonen. Nästan varje dag ser vi ett
sjölejon, som tar sig en tur i hamnområdet på jakt efter föda.

Den vackra vithövdade havsörnen som bara finns i Nordamerika och är USA:s
nationalfågel, ses ofta flyga över hamnen.

I den andra hamnen finns en av världens största mobila fartygskranar och Alaskas
största. Den kan lyfta fartyg som väger ca 600 ton, 55 m långa och 13 m breda.

Den f.d. flottbasen är numera kustbevakningens största bas i USA som man ser från den
högsta punkten på berget Pillar.

En morgon när Monte kom för att fika, hade han med sig en svensk flagga till oss.
Han tyckte att vår flagga var sliten (av sol och salt) och att vi behövde en ny.
Vi tackade och när han gick tog han med sig vår slitna flagga.

Vi gick  in på vårdcentralen en dag för att boka tid, för allmän hälsokontroll och förnya recept.
Fick tid direkt och läkarbesöket kostade oss ingenting! När läkaren fick klart för sig att vi kommit seglande från Sverige till Alaska, tog han sig tid och vi pratade en lång stund om våra respektive länder.

På trädgårdens dag, tog Diedi och Jim med oss på en rundtur till många trädgårdar.
Vi besökte bostadsområden som vi aldrig hade gjort annars, för vägarna dit var svåra att
upptäcka från huvudvägen, om man inte kände till dem.

Vid besöket på Kodiak Fisheries Research Center (forskningscentrum) ordnade Monte så
att vi fick komma in på laboratoriet.
Kvinnan på laboratoriet berättade bl.a., att under experiment med bläckfiskar så hade dom
lärt sig att skruva upp lock på burkar, som innehöll mat.

En kväll bjöd Monte och Andrea på middag och musikunderhållning. Vi åt lax, bakad
potatis m.m. och allt var så gott. Efter middagen spelade Monte och Andrea tillsammans
med en av sina döttrar och blivande svärson. Mycket trevligt!

Staden Kodiak grundades 1792 av Alexander Baranov. På Baranov Museum visas Kodiaks
historia med betoning på den ryska eran 1741-1867 och den tidiga amerikanska eran
1867-1912.
Alaska består till största del av en bergig vildmark med ett rikt djur- och växtliv och
befolkades från början av människor från Sibirien.
År 1867 köpte USA  Alaska av Ryssland.
Alaska är den största delstaten i USA, nästan fyra gånger större än Sverige och den
glesast befolkade,  ungefär 700.000 innevånare och ungefär hälften av dem bor i staden Anchorage.
Alaska kallas för The last frontier/Den sista utposten.
Naturtillgångarna är petroleum, guld och koppar och varje år får alla innevånare, liten som
stor, utdelning från oljefonden. I år blir det ca 10.000:-/person.

Sydvästut ligger ökedjan Aleuterna. Idag bor inte många aleuter kvar, utan de flesta har
bosatt sig på Pribilof-öarna i Berings hav.
Aleuterna fick sitt namn av ryssarna men kallar sig själva för unungun, som betyder
människor på deras språk. Dom är besläktade med inuiter (eskimåer) och står dom nära,
såväl språkligt som kulturellt.
På  Alutiiq Museum i Kodiak, kan man följa aleuternas historia under 7500 år.
I samlingarna fanns skinnklädda kajaker och vattentäta ytterkläder som var sydda av tarmar.
Det fanns också gott om korgar som kvinnorna vävt av det så kallade Attu-gräset
(Attu, namnet på en av öarna) och dom är så täta att man kan ha vatten i dom utan att det
rinner ut.

Imorgon ska vi segla vidare till Seward. Vi äter lunch tillsammans med familjen Anderson
och säger hej då till varandra. Vi kommer att sakna Kodiak och alla dess underbara
människor.

15 augusti 2011
Mitt på dagen åker vi till bunkerkajen och vilka står där till vår överraskning? Det är Monte,
Andrea och deras yngsta dotter Rebekah och vi får en påse fylld med lax. Vi har tidigare
fått många laxar, så vi undrar om dom har några kvar till sig själva. Laxen är så god, köttet
är rött, smakrikt och mört.
Varje familj i Alaska  får ett gratis fiskekort och har rätt att fiska en viss kvot, tror att det
var 25 st/år. Övriga måste köpa fiskekort och om man inte gör det och fiskar ändå, kan
båten i värsta fall beslagtas. Alaska Wildlife Troopers (poliser som skyddar vildmarken
och dess innevånare) övervakar det hela. Dom har bl.a. nio patrullbåtar till sitt förfogande.
När Alaska blev en egen stat infördes lag på att förnyelsebara naturresurser skall utnyttjas
och bevaras på ett hållbart sätt. Engagemanget att rädda laxen har sedan dess varit väldigt
starkt. Dom gör allt för att skydda laxen och deras hemvist.

Bye-bye Kodiak!

Det är strålande solsken och svag vind, när vi sätter segel och kurs mot Seward. Efter
halva sträckan dör vinden och vi får gå för motor det sista dygnet.     
Varje seglats är ett äventyr, man vet aldrig vad som väntar. Den här gången får vi se        
flera knölvalar på avstånd som hoppar och det är lika fascinerande varje gång.
Tack och lov så ökar knölvalarna i antal, efter att tidigare ha varit utrotningshotade.
Seglar in i Resurrection Bay mot vårt slutmål. Fjorden har fått sitt namn efter
Alexander Baranov, som var tvungen att söka skydd där under en svår storm i
Gulf of Alaska. När stormen bedarrat var det påskdag och därför namngav A. Baranov
fjorden till Resurrection (uppståndelse). A. Baranov grundade Kodiak och han blev också
den förste guvernören i det ryska Alaska.

17 augusti 2011
Vid ankomsten till Seward lägger vi till vid transitbryggan, går upp till hamnkontoret
och betalar för platsen. Nu börjar vädret bli lite kyligt, det är mulet och regnet hänger i luften.

Kontaktar tullen per telefon och meddelar vår position.
På varje ort som vi besöker i USA, ska tullen informeras om vår ankomst, avgång och
nästa destination. Känns tryggt, att dessa sympatiska och tillmötesgående tullare håller
ordning på oss.
                              
20 augusti 2011
På kvällen tar vi tåget till Anchorage.

Järnvägen sträcker sig från Seward till Fairbanks och är den enda järnvägslinjen i Alaska.
Naturen är fantastiskt vacker och storslagen. Vi åker djupt in i den frodiga alpina regionen Chugach, upp i snötäckta bergspass, förbi glaciärer och utefter kusten vid Turnagain
Arm och havsviken Cook Inlet, med Nordamerikas näst högsta tidvatten

Tidvattenvågorna (bores) kan vara mer än 2 meter höga och kan färdas med 7 m/s på
springfloden (uppträder vid fullmåne och nymåne, då jorden, månen och solen ligger  
på linje.) Vattenståndet kan växla med 10 meter mellan låg- och högvatten.  
Cook Inlet utforskades första gången 1778 när James Cook seglade in där, under sitt
sökande efter nordvästpassagen.    
Vi såg björnar, bergsgetter och vitvalar längs resvägen.

Efter 4 timmar var vi framme i Anchorage och tog in på ett mysigt hotell.
Anchorage är den största staden i Alaska, ca 290.000 innevånare.
På långfredagen 1964 drabbades Alaska av en svår jordbävning och flera städer blev
svårt skadade, bl.a. Anchorage, Kodiak och Valdez.
Epicentrum låg i närheten av Anchorage, utanför kusten i Prins William Sound och
stora delar av staden förstördes.

Dagen efter promenerar vi runt i hela staden i strålande solsken.

Under några år i mitten på 50-talet, bodde Janne här med sina föräldrar och vi hittade
huset där dom  hade bott (staket utbytt), trots att infrastrukturen var mycket förändrad
efter jordbävningen.

På museet visas  Alaskas historia, vetenskap, konst, inhemsk kultur och varje år anordnas
mer än 20 vandrande utställningar från hela världen.

Sedan 1992 har Smithsonian arktiska studiecenter lokaler i museet. Ursprungsbefolkning,
forskare och tjänstemän från museet, arbetar tillsammans med forskning, utställningar och utbildning.

Väl tillbaka i Seward förbereder vi oss för att segla över Gulf of Alaska, till vårt nästa mål
Glacier Bay. Regnet det bara öser ner dag efter dag och ute till havs är det kulingvarning,
så det är bara att ligga kvar i avvaktan på bättre väder

I hamnen ser vi ofta en havsutter som ligger och vilar på rygg i vattenytan och knaprar på
musslor. Det finns också gott om maneter.

Alaskas flagga utsågs 1927 i en tävling för skolelever, vilka lämnade in förslag på hur flaggan skulle se ut. Det vinnande förslaget kom från 13-åriga Benny Benson.
Han menade att den blå bakgrunden symboliserade aftonhimlen och blomman förgätmigej.
Polstjärnan står för staten Alaska, den nordligaste av alla och Karlavagnen, de sju starkaste
stjärnorna i stjärnbilden Stora Björn, symboliserar styrka.

Benny Benson hade en svensk pappa och en aleut-rysk mamma. Hans mamma dog när
han var liten och pappan som inte kunde ta hand om honom, placerade honom på barnhem.
Han bodde vid tiden på ett barnhem i Seward och här finns också Benny Bensons minnesmärke.
Texten till statens sång är delvis hämtad från Bennys motivering till flaggans utseende.

Efter besöket på det lilla museet, gick vi till Alaska SeaLife Center.
Det ligger på stranden vid Resurrection Bay och det är Alaskas enda offentliga räddnings-
center för havsdjur.
Här får man som besökare närkontakt med lunnefåglar, bläckfiskar, sjölejon, sälar och
andra havsdjur genom det s.k. ”fönstret vid havet”, samtidigt som forskare studerar
Alaskas hav och alla dess innevånare.
Vid vårt besök vart det en lekfull lunnefågel som retade en fisk, genom att nypa den i             
stjärtfenan. Fisken försökte gömma sig, men lunnefågeln hittade den varje gång som den
dök ner i vattnet och nöp till den. Det var bara den fisken som var utsatt!
Detta är ett privat, inte vinstdrivande företag, med ca 100 heltidsanställda och många
engagerade volontärer och praktikanter.                
Här vårdas sjuka och skadade djur, vilka också ger viktig information om livsmiljön,
population och förändringar i miljön. Det var mycket intressant att studera djuren på så nära håll.

Efter att ha följt väderprognoserna under veckan, så beslutar vi att segla vidare på måndag
då vädret set ut att bli lugnt dom närmaste dagarna, inga kulingvarningar.

Söndagen bjöd på fint väder, uppehåll och solsken. Tar en promenad till centrum för attuträtta några ärenden.

När vi gick in på ett cafe` såg vi denna roliga målning på väggen, som talar för sig själv.

På kvällskvisten kommer S/Y Lindisfarne till kaj, med Björn och Annika ombord som vi
träffade på Hawaii. På Kodiak hade dom kommit till hamnen, dagen efter vi lämnat den!
Den här gången hann vi träffa dem en liten stund och ta en sundowner (drink i solnedgången)
tillsammans.